Dagen jag förlorade min pappa

Det var september 2001. Världen var i kaos efter 9/11 händelserna i USA och min pappa var på sjukhus med slutstadiet av cancer.

Jag och min pojkvän (min nuvarande man) var på semester i Spanien när jag fick samtalet från min mamma . ”Pappa är i riktigt dåligt skick och du kommer inte hinna tillbaks till Sverige.” Jag blev helt kall, sedan förlamad av skräck. JAG KAN INTE VARA PÅ SEMESTER MEDANS MIN PAPPA LIGGER OCH DÖR!

IMG_5696Vi lyckats ta oss till flygplatsen i Malaga , få de sista biljetterna på flyget till Madrid och vidare till Stockholm. Jag ringde min pappa när vi landade i Madrid för att kolla hur han mådde. Han påstod att han mådde bra och han tyckte att jag var lite löjlig som rusade hem från semestern sådär.

När vi var i luften på väg mot Stockholm blev han sämre, och för att orka hålla sig vid medvetande tog  han fram telefonboken.  Han började ringa alla sina vänner för att säga adjö. Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts för dem som plockade upp telefonluren den dagen. Jag menar, vad säger du när din vän ringer för att säga adjö? Men så var han, min pappa. Hans vänner var så otroligt viktigt för honom, och när han nu hade bestämt sig för att det var dags att flyga upp i himlen, så ville han (antar jag ) låta alla få en chans att säga farväl .

Vi nådde Arlanda flygplats och rusade igenom tullen . Plötsligt hör jag ” Karin! HEJ! ” , Och det är ingen mindre än en av min pappas bästa (och äldsta) vänners dotter. Hon hade varit på samma flyg som oss och ironiskt nog var hennes pappa den enda som min pappa inte lyckades få tag på den dagen (han lämnade ett meddelande på telefonsvararen istället).

Vi var med min pappa hela natten, jag låg bredvid honom och vi berättade historier, minnen, fnittrande och grät om vartannat. Och helt plötsligt märkte jag en förändring i hans andning. Vi samlades runt sängen där han låg. Så tog han sitt sista andetag.

Mitt hjärta brast. Han var min mentor och min guide, och nu skulle jag bli tvungen att navigera världen utan honom. Det var så konstigt (ärligt talat, läskigt som fasiken), för han hade ju alltid funnits där. Och nu fanns han inte längre. Han fattades mig, som Mattis i ”Ronja Rövardotter” skulle ha sagt.  Jag kunde bara inte förstå hur världen kunde fortsätta utan honom. Jag såg hur alla fortsatte med sina vardagsliv. De gick och handlade, de festade och de gick till jobbet som om ingenting hade hänt. Fattade de inte att MIN PAPPA INTE FANNS LÄNGRE?

Jag led i två hela år. Jag existerade i en utbrändhetsbubbla som ingen läkare verkade kunna hjälpa mig att läka från. Ingen tycktes kunna sätta ihop pusselbitarna – att sorg och utbrändhet har väldigt lika symptom. Det var först när min blick drogs till en annons på tåget en dag – ”Programmet för Sorgbearbetning”  som jag fattade vad jag ”led” av. Jag köpte boken på en gång, och resten är historia.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Leave a comment